Skip to content

Nyliberalen Foucault

Jag ser en bild av Foucault som en nihilistisk, psykotisk, paranoid, sadistisk vänsterfascist i läderuniform redo att analfista mänskligheten. Allt detta är sant, men utelämnar att Foucaults var motsägelsefull och föränderlig.

Foucault var en vänsterextrem marxist i början av karriären, men aldrig ortodox, som övergav marxismen, men fortsatte att hylla brutala diktaturer samtidigt som han pläderade för frihet. Självmordsbenägen och deprimerad i ungdomen, mot slutet av livet väl till mods med en varmare och mer positiv syn på mänskligheten och verkligheten. Vissa hävdar att han lämnat socialismen långt bakom sig, på historiens skräphög, och rentav blev nyliberal?

Två saker har hindrat mig att ingående studera Foucault och använda honom i egen forskning. Det faktum att han är 1) postmodernist och 2) socialist. Jag vill inspireras av postmodernism och nyttja Foucault för icke-socialistisk kamp. Slutsatsen av blogginlägget är att Foucault var engagerad, eller åtminstone kan användas för detta mål.

Postmodernism och samhällsvetenskaplig forskning:

Den filosofiska postmodernismen har gett viktiga, men problematiska, influenser till samhällsvetenskaplig forskning. Dess idealism är otillfredsställande, inte minst för mig som humanekolog, ett ämne med ambitionen att överbrygga natur och samhälle. De postmoderna vill istället reducera verkligheten till språk, humanioras totalitära ambition. Alla vetenskapliga kulturer vill i grunden förklara och reducera verkligheten till det egna perspektivet. Som tvärvetare är det en plikt att göra motstånd mot detta. Postmodernismen är inte ontologiskt trovärdig.

Vetenskaplig metod är ett viktigare skäl till att jag inte använt Foucault. Mina studier har huvudsakligen varit kvantitativa. Postmodernismens forskningsprogram är kvalitativt, begreppsligt fokuserat, med starka inslag av spekulation och ideologikritik. Under en doktorandkurs i statsvetenskaplig metod benämndes min studie kvantitativ diskursanalys, en beskrivning jag gillar och delar, samtidigt som det känns som en oxymoron. Jag vill behärska både kvantitativ och kvalitativ metod, men de postmoderna delar väl inte denna ambition?

Ett tredje skäl är min aversion för sekterism. Foucault är gud inom flera forskningsmiljöer på min institution. Heliga kor förtjänar slaktmask. I detta är jag och Foucault rörande överens.

Livsstil och akademisk stil:

Foucault var sarkastisk, arrogant, grym, galen, ansvarslös, extrem i både tanke och handling, självupptagen, hotade vid upprepade tillfällen att ta livet av sig, vårdslös, kicksökande, bortskämd med rika föräldrar som hjälpte till att försörja honom, en slarvig och rastlös forskare, som drar generella, spekulativa slutsatser utifrån bristfällig och förvrängd data, skriver osammanhängande text, med ett luddigt och mystifierande språk, en posör som gärna vill framstå som en större tänkare än han var. Foucault har gett viktigare bidrag, men i jämförelse med Nietzsche är han en pervers dvärg.

Foucaults var, särskilt i ungdomen, periodvis psykotisk, paranoid, djupt deprimerad, asocial, normlös, fascinerad av våld och död, nyttjade droger… Han deltog i homofila sadistiska aktiviteter, helst genom anonyma tillfälliga kontakter på klubbar, red light districts och senare på bastuklubbar … I detta finns många likheter med författaren William Burroughs, liksom otaliga andra upproriska aristokrater genom historien. Burroughs skrev dessutom postmodern litteratur om biopolitik två årtionden före Foucault, och var en central föregångare till 60-talets auktoritetsuppror. Det är ett ödets ironi att libertinen Foucault blivit helgonförklarad inom dagens moralistiska identitetsvänster, men inte förvånande. Foucaults hållning och tänkande är tillräckligt plastiskt för att användas till allt och ingenting.

Förhållandet till kommunismen:

Foucault var i början av 1950-talet medlem i det Franska kommunistpartiet (PCF) som då var ett revolutionärt, centralistiskt, auktoritärt, Stalinistiskt kommunistparti. Foucault har därmed i handling gett sitt stöd till det värsta brottet mot mänskligheten någonsin. Ingen har skörtat fler offer än de auktoritära kommunisterna under 1900-talet.

Foucaults skuld är dock begränsad. Han reagerade redan 1952 på Stalins behandling av judar och homosexuella, och lämnade Stalinismen 1953. Han har till skillnad från många kommunister aldrig accepterat marxistiska dogmer och tankeförbud och inte haft en historierevisionist hållning. Inom PCF var det förbjudet att kritisera Sovjet, vilket Foucault antagligen inte respekterade. Till och med det svenska vänsterpartiet vill förhindra folkbildning om kommunismens brott mot mänskligheten, och intar därmed en vänsterextrem historierevisionistisk hållning.

Foucault övergav marxismen först på 1960-talet men var fortsatt en revolutionär kommunist. 1975 bröt han med maoisterna. Foucault var alltså aktiv som revolutionär kommunist under hela det galna kvartsseklet.

Hans aktivism har dock många liberala inslag: han protesterade mot antisemitism och rasism, hjälpte flyktingar, försvarade demonstrationsrätt och mänskliga rättigheter, liksom staten Israel, tog avstånd från folkdomstolar till förmån för ett rättssystem.  Dessutom så sympatiserade han med den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet som var central för det slutliga krossandet av kommunismen som förtryckt över en miljard människor under 1900-talet. Så var Foucault verkligen kommunist? Under hela hans karriär har omgivningen tvivlat på det.

Foucault må ha haft ett dåligt politiskt omdöme, och ofta hamnat i fel sällskap, inte minst när han försvarade Ayatollah Khomeinis revolution i Iran, men jag får bilden att Foucault ständigt ångrade sina politiska synder, och korrigerade sin hållning utifrån egna och andras misstag, och att han i grunden hade en humanistisk och liberal värdegrund, trots förkärleken för revolutioner och kommunism och poserandet som nihilist.

Förklaringen är att Foucault var verksam under en paradoxal politisk period, ett barn av sin tid som entusiastiskt deltog i det galna kvartseklet, med en ny vänster som hyllade frihet, individualism och fri sexualitet, bekämpade stat och överhet i västerlandet, samtidigt som de försvarade de grymmaste av diktaturer i öst. Foucault deltog glatt i 68-studenternas demonstrationer och pajaskonster, kastade sten på poliser, osv. trots att han var över 40 år. Å andra sidan så har de intellektuella haft dåligt politiskt omdöme, och en förkärlek för diktatur, ända sedan Platons dagar.

Den humanistiska liberalen:

Eric Paras ger i boken Foucault 2.0: Beyond Power and Knowledge en rik beskrivning av Foucaults utveckling som tänkare och människa, från en plågad själ, som proklamerar att det inte finns några subjekt, att allt som finns är autonoma diskurser, som ser makt och förtryck överallt, som varken tror på moral eller kunskap, för att senare i livet vara gladlynt, besatt av subjektet, med en tro på agentskap, valmöjligheter, frihet, moral och upplysningens ideal.

Foucault created the twentieth century’s most devastating critique of the free subject—and then, in a voice that by the end trembled from pain and debility, liquidated it. For the notion of the end of subjectivity had offered a kind of cold clarity, as well as an immensely thought-provoking lens through which to view the world. But ultimately, only the notion of strong subjectivity proved warm enough to accommodate an overwhelming passion for life and an inextinguishable belief in the primacy of human liberty. (p. 158)

Den förre Foucault är välkänd eftersom alla hans utgivna böcker tillhör denna period som sträcker sig fram till cirka 1975. Den sena Foucaults texter har tidigare främst funnits i form av föreläsningsanteckningar på franska, men finns sedan ett tiotal år översatt till engelska, tillgängligt i ett flertal utgivna böcker. Detta är välkänt bland Foucaultkännare, men kanske inte för forskare kritiska till Foucault? Den sena Foucault, I Paras tolkning, erbjuder en bild av samhället och människan som är lättare att införliva med mer traditionella perspektiv inom sociologi och psykologi, och kanske även ett politiskt projekt som inte väcker anstöt hos icke-socialister?

Paras hävdar att Foucaults projekt började med ambitionen att överkomma Sartres existentialism (därav att humanismen och subjektet skulle avlivas) för att sedan överkomma marxismens dogmer. Foucaults beundran av den Iranska revolutionen var, enligt Paras, en del av Foucaults ambition att utveckla en anti-marxistisk revolutionär kommunism, förankrad hos folket och dess kultur och religion, i stark kontrast till den Leninistiska och Maoistiska politiken där en elit genomför revolutionen och sedan anstränger sig till det yttersta att förinta kultur och religion, folkets traditioner och livsstil, till förmån för den nya människan i kommunismens Utopia.

Foucaults senare period innefattar studier av bl.a. biopolitik och kapitalism, mjukare former av maktutövning och kontroll, i mer samtida kontexter. Foucaults intresse för nyliberalism, som fick ett politiskt genombrott under 1980-talet, är en del av detta, men Foucaults intresse väcktes före nyliberalismens politiska framgångar, genom läsning av nyliberala tänkare som Friedman och Hayek.

Texter av den sena Foucault (förutom intervjuer) som finns utgivna som böcker baserat på föreläsningsserier:

Security, Territory, and Population (1978); The Birth of Bio-Politics (1979); The Government of the Living (1980); Subjectivity and Truth (81); The Hermeneutics of the Subject (82); The Government of the Self and of Others (1983).

Nyliberalen Foucault:

 driver i en ny antologi den kontroversiella tesen att Foucault under 1980-talet var sympatiskt inställd till nyliberalism. En attack från vänster, för att disciplinera Foucault och stärka traditionella vänsterperspektiv. Attacken på vänsterikonen Foucault har väckt uppskattning hos nyliberaler, men oavsett den egna åsikten så har Zamosa en tankeprovocerande och intelligent diskussion om Foucault, socialism, välfärdsstaten, nyliberalism och efterkrigstidens franska politiska och intellektuella diskurser som är värd att ta del av.

Zamora m.fl. i antologin är pålästa, kontextualiserar Foucault i samtidens franska politiska strömningar, förankrat i föreläsningsanteckningar och intervjuer med Foucault i franska tidningar där han uttalar sig om nyliberalism. Zamoras vill visa att Foucault i dessa texter uttrycker beundran för nyliberalismens projekt, och att Foucault försöker undergräva välfärdsstaten snarare än kapitalismen, allierad med nyliberaler av strategiska skäl. Kritiker av Zamoras tolkning menar att Foucault inte uttrycker sympati utan en djup förståelse av nyliberalismens tänkare.

Det är i linje med Foucaults Nietzscheanska projekt; att infiltrera, avslöja, överskrida, krossa och rastlöst gå vidare mot nya mål. Existentialismen och kommunismen genomskådades och krossades. Stat och auktoriteter har genomgående varit måltavlan. Foucault är ett barn av sin tid. Föraktet för välfärdsstatens progressiva politik (som inte var revolutionär och dogmatisk) genomsyrade 68-rörelsen i lika hög grad som anti-kapitalismen. Men 1975 hade den föränderliga Foucault lämnat detta bakom sig. Är det så orimligt att han på äldre dar insåg att kapitalism är ett gynnsamt system för individualism och frihet? Foucault som älskade det fria gaylivet i det kapitalistiska USA.

En libertin av Foucaults kaliber hade inte överlevt kommunism. Nackskott eller koncentrationsläger är ofrånkomligt. Men att placera Foucault  på nyliberalernas sida är alltför tillrättalagt. Foucault var en självmordsbenägen sadist som fantiserade om sexuella orgier där deltagarna avrättade varandra. Ett koncentrationsläger är en lämplig plats för att leva ut en sådan fantasi. Jag vill inte kritisera sexuell perversitet per se, utan som politiskt program av dominans och förtyck, ett politiskt program och estetik som utrycks inom nazityskland och Sovjet under Stalin som är central hos Foucault. Sexuell sadism och kommunism är en bokstavligen livsfarlig kombination. Massmord dess implikationen:

The Liquefactionists are much given to every form of perversion, especially sado-masochistic practices (William Burroughs, Naked Lunch, 1959)

Men dagens vänster, starkt inspirerad av Foucault, är inte fascister utan kulturmarxister. Teoretiska perspektiv hos Foucault och andra postmoderna socialister har blivit verktyg för nya mjukare tekniker för maktutövande och förtryck. Det är av stor vikt för alla frihetsälskande människor att detta avslöjas och att det utvecklas strategier för att motarbeta detta mjuka våld utfört av statens institutioner. Det som intresserar mig är att Foucault är användbar för att avslöja och krossa de amöbaliknande kulturmarxisterna. Karma is a bitch!

Frihetlig progressiv politik:

En politik som värnar individens frihet och rättigheter är med nödvändighet anti-kommunistisk, men inte nödvändigtvis anarkistisk eller hyperkapitalistisk.

Foucault sympatiserade inte med anarkismen. De få gånger anarkism nämns diskuterar han utifrån europeisk historia att anarkismen varit starkt influerad av antisemitism vilket Foucault avskydde. Jag har varit intresserad av anarkism, men aldrig övertygats om dess mål och medel som är alltför extrema, kompromisslösa och naiva.

Sverige (och Europa) har socialdemokratin och liberalismen att tacka för mycket: fria fackföreningar, rösträtt, välstånd och välfärd, blandekonomi med välfungerande stat och marknad.

Det finns inga kloka skäl att överge en sådan politisk inriktning. Varken för vänster- eller högerfascismens dyrkan av staten, eller nyliberalernas dogmatiska dyrkan av marknaden. Stat och marknad är medel. De bör vara så omfattande, eller så begränsade, som krävs för att möjliggöra ett fritt och värdigt liv för människor. Foucault kan bidra till att kritiskt granska både hur stat och marknad möjliggör och begränsar individens frihet. Var den sena Foucault sysselsatt med detta? Eller var han sin vana trogen sysselsatt med nya vansinniga ställningstaganden i onda vänners lag?

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.