Skip to content

Nyliberala styrformer (docentföreläsning)

Globala studier hade den 11:e februari en timmeslång docentföreläsning om nyliberala styrformer, new public management och akademisk frihet. Mina tankar:

Vad är nyliberalism?

Frekvent användning av begreppet nyliberal signalerar att vi har att göra med en socialistisk diskurs, men nyliberalism är inte synonymt med new public management. En tämligen liberal person som mig, som inte pratar flytande postmodernska är i sammanhanget som en ateist på ett religiöst möte. Jag lyssnar på talaren, och noterar deltagarnas affirmativa ljud, de flesta tillhör tveklöst samma rörelse. De har gemensamma försanthållanden, värderingar och politiska agendor. De gillar särskilt när negativa attityder till och fördomar om högerpolitik uttrycks. Men gäller det alla? De oppositionella är tysta. Jag efterlyser en mer stringent, förutsättningslös och kritisk diskussion av nyliberalism. Att vara vänster är inte detsamma som att tänka kritiskt, vilket jag skriver om här.

Nyliberaler har en principiell och kompromisslös syn på yttrandefrihet och individens rättigheter. Den bygger på den klassiska liberalismen från 1600-talet, särskilt John Locke och naturrätten, med rätt till liv, frihet och egendom, som ligger till grund för den samtida synen på mänskliga rättigheter, utvecklandet av rättsstaten och västerländsk demokrati och konstitutionalism, särskilt i USA. Nyliberaler betonar fria överenskommelser och frånvaro av tvång.

Det är uppenbarligen inte nyliberalism som diskuteras på seminariet trots det frekventa användandet av begreppet. Jag misstänker att det är en pejorativ term för allt som socialister ogillar. Nyliberaler använder begrepp som socialism på samma vis. Socialdemokratin ses som ett nyliberalt parti inom extremvänstern, och från t.ex. fria moderata studentförbundet kommer uppmaningar att inte rösta på borgerliga partier eftersom de är socialister.

Foucault studerade Hayeks skrifter, den österrikiska skolan, den amerikanska nationalekonomen Milton Friedman. Med nyliberalism avses i detta sammanhang vissa former av marknadsliberalism, med rötter hos Adam Smith, men inte heller det är helt korrekt. Det är främst några av dessa nationalekonomers politiska gärning som avses, att de influerat politiker som Thatcher och Reagan på 1980-talet, som i sin tur påverkat samhället genom politisk praktik, som influerat andra länder och rörelser, t.ex. den svenska staten och socialdemokratin.

Så om nyliberalismen (med dess betoning på frihet, äganderätt och mänskliga rättigheter) influerat nationalekonomer (marknadsliberalism) som i sin tur influerat politiker (realpolitik) som influerat andra politiker och företagare och tjänstemän som i förlängningen gett upphov till en praktik som kallas new publik management, är det då rimligt att denna praktik benämns nyliberalism? En praktik vars kännetecken är att den inte är nyliberal.

Timbro skriver fyndigt om hyperkapitalism:

Svenska Dagbladets kulturdel har inlett en kampanj mot något de kallar “hyperkapitalismen”, under rubriken “Motstånd och moral”. I den första av en serie reportage om modiga människor som sätter sig emot den fria marknadens rovgirighet handlar det om…..minerallagen. Dvs den lag med vilken staten har givit gruvbolag rätt att gräva var de vill, även om markägaren är emot det.

Kapitalism innebär äganderätt och avtalsfrihet, dvs precis det som minerallagen kränker. SvD ser det ändå som hyperkapitalism. Definitionen måste i så fall vara att jättestora pengar är inblandade och att vanligt folk drabbas. I så fall ser vi fram emot avslöjandet av den institution som är mest hyperkapitalistisk av alla: Skatteverket.

Den tredje vägens politik

New public management (NPM) är varken nyliberalism eller kapitalism. NPM är ett uttryck för den tredje vägens politik, en kompromiss mellan marknadsekonomi och socialism, eller som vi säger i Sverige: socialdemokratisk politik. NPM fördjupar och breddar de marknadsekonomiska inslagen i samhälle, byråkrati och politik. Influenser till trenden på 1980-talet kom från marknadsliberala tänkare, men tveklöst finns det många andra influenser och komponenter i NPM som inte kan härledas till dessa marknadsliberaler. Socialdemokratin har alltid influerats av marknadsekonomisk teori, vilket är helt i sin ordning, det är ett medvetet val som varit framgångsrikt överallt där det praktiserats.

Föreläsningen handlar alltså om den tredje vägens politik, närmare bestämt NPM, snarare än nyliberalism. Kritiken framförs inom en socialistisk diskurs, men ideologisk hemvist och realpolitiska implikationer är oklara; ett vurmande för äldre “socialdemokratiska” styrformer kombineras med plädering för självstyre (kollegialt styre inom akademin) kombinerat med starka rättigheter för individen. Det finns många konflikter mellan dessa. Förespråkar avsändaren en progressiv, socialdemokratisk eller socialliberal, politik med starka liberala inslag, eller en frihetlig socialistisk politik?

Problemet är akademiskt (begreppslig precision) och strategiskt: när begreppet nyliberalism används pejorativt så mobiliseras endast vänstern. Jag är en potentiell allierad, kritisk till delar av NPM (och en stark förespråkare av akademisk frihet och individuella rättigheter) som stöts bort av den svepande socialistiska retoriken. Det är förvånande att hela akademiska kulturer är uppbyggda från en sådan grund.

Forskning och ideologiproduktion

Postpositivismen inser att vetenskapens verklighetsuppfattning är påverkad av teoretiska perspektiv, kultur, värderingar osv. och anser att en mer eller mindre objektiv verklighetsbeskrivning är möjlig genom att korrigera för sådan bias. Ett forskningsprogram om nyliberalism, NPM och akademiska styrformer behöver en starkare empirisk förankring. Ideologiproduktionen skymmer sikten för forskningen. Dimman behöver avlägsnas!

Frågan är vad som blir kvar av docentföreläsningens påståenden om det ställs krav på preciserade empiriskt underbyggda påståenden? Många försanthållanden reduceras då till hypoteser, att verifiera och falsifiera, liksom teoretisk vidareutveckling till mer precisa teoretiska perspektiv än det Foucault inspirerar till.

Jag är övertygad om att en hel del påståenden om NPM stämmer, jag känner igen det från egen erfarenhet och reflektion, samtidigt som jag är agnostisk till många påståenden. Leder NPM t.ex. till ökad effektivitet? Jag har ingen aning men är övertygad om att det är en fråga som forskare kan besvara.

Det går att mäta det mesta. Kritiken som ofta framförs av humanister och vissa samhällsvetare i olika sammanhang är inte trovärdig och speglar oförmåga och ointresse av att mäta och räkna. Huruvida det går att mäta forskningskvalité och produktivitet är en sådan diskussion. Att sätta betyg på studenter är även det en form av mätning, all mätning är inte kvantitativ. Men även om det går att mäta mänskligt beteende på ett vederhäftigt sätt med komplexa resultat (se t.ex. psykologisk forskning) så betyder inte det att praktiker har de ekonomiska resurserna eller kompetensen att genomföra sådana mätningar, tolka mätningarna korrekt och använda det i verksamheten.

Vilka effekter mätning får på verksamheten är en annan fråga. Det är rimligt att mätning påverkar professionell identitet, rollutövande, osv. Även akademins ökade fokus på ekonomiska incitament påverkar forskaren, drivkrafterna och beteendet förändras, mindre av den akademiska människan och mer av den ekonomiska människan. Därmed inte sagt att det var bättre förr och att förändring är av ondo. Nyanserade utvärderingar behövs.

Men NPM är också politik. Jag gillar frihet och valfrihet. Jag ser det som en självklarhet att få välja arbetsplats, läkare och skola för mina barn. Vänsterpolitiker ogillar valfrihet oavsett konsekvenser. Att staten ska styra medborgaren är i grunden en ideologisk hållning. En sådan konflikt kan inte lösas med fakta. Men det är ett viktigt beslutsunderlag för både stat och individ (förutsatt att staten inte förhindrat individen från att fatta egna beslut). Vi är intresserade av kvalité och effektivitet, att få valuta för pengarna, att hushålla med resurser och skapa så mycket nytta som möjligt.

Jag har en förhoppning att en öppen kritisk debatt, mellan experter från olika läger, politiker med olika ideologiska övertygelser, liksom lekmän och praktiker, kan leda oss närmare sanningen och närmare en klok progressiv politik. Jag är inte intresserad av managementkonsulter eller socialisters interna kultur, utan i vilken grad deras påståenden och politiska förslag håller för en granskning i en större vetenskaplig och politisk kontext.

Akademisk frihet och styrformer

Jag delar föreläsningens normativa hållning att den akademiska friheten är hotat och behöver stärkas. Jag är stolt att ha en kollega som varit initiativtagare till academicrightswatch. Jag kommer att återkomma till detta ämne i flera inlägg framöver. Några korta kommentarer på docentföreläsningen:

Utifrån min omfattande erfarenhet från studentkår och diverse styrelser inom Göteborgs Universitet, som student och doktorand, så vet jag att brotten mot lagar och regler och policys är omfattande. Det är positivt att detta dokumenteras och används i forskning och politiskt arbete.

Mina invändningar rör främst tilltron till kollegialt styre och traditionell statlig styrning i form av regleringsbrev o.d. Det kollegiala styret har många brister. Forskare och lärare är vanligtvis svaga ledare, med låg social kompetens, som föraktar regler och administrativa sysslor. Kollegiet äventyrar ofta den akademiska friheten och policys som utlysning av tjänster, genom svågerpolitik och repressalier mot de som inte är tillräckligt lojala mot gruppen. Många reformer av högskolan har varit positiva men motarbetas av kollegiet. Kollegiet är i likhet med linjeorganisationen hierarkisk, förr med en ensam despot och ett hov av undersåtar. Regleringsbrev är en otillräcklig styrform av planekonomisk typ. När en stålfabrik i Sovjet fick som sin femårsplan att tillverka hundratusen ton spik, tillverkade de en spik på hundratusen ton, det var enklast så.

Autonomi är positivt. Statens inflytande över högskolor och forskning bör minskas. Problemet med dessa reformer är att de inte stärkts den enskilda forskarens autonomi. Att kollegialt beslutsfattande undergrävs beror ofta på beslut inom högskolan. Redan 2001 i samband med bildades av Sahlgrenska akademin föreslogs i ett beslutsdokument att alla institutionsstyrelser skulle avskaffas till förmån för prefektstyre. Beslutet drogs senare tillbaks. Detta förslag kom från forskare inom medicinska discipliner i ledarpositioner, inte politiker eller nyliberaler.

Vissa hot mot akademisk frihet kommer från helt andra håll än nyliberalism och NPM. Kulturmarxismen t.ex. är en ideologisk strömning, som vill politisera och instrumentalisera vetenskapen, införa lagar och normer som begränsar den akademiska friheten. Enligt lag måste forskare och lärare verka för jämlikhet och jämställdhet, social rättvisa, ekonomiskt välstånd och en hållbar utveckling. Feminister driver på att kritik av feminism ska klassificeras som hat och förbjudas. Religiösa grupperingar driver liknande agendor. Ingen av dessa trender har rötter inom nyliberalism.

Det finns många orsaker till regelbrott, och många samverkande faktorer som undergräver individens frihet och rättigheter och den akademiska friheten. Många av dessa faktorer är varken politiskt implementerade (toppstyrning) eller ideologiskt grundade (t.ex. nyliberalism, socialdemokrati och kulturmarxism) utan härrör ur den akademiska kulturen (t.ex. förakt för administration och regler) och mänskligt beteende (gruppbildning, normer, identitet, stigmatisering, egenintressen, repressaliekultur osv.). Det är viktigt att alla relevanta faktorer beaktas.

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.